fridadrian.blogg.se

Hej våra kära familjer och vänner. Nu var det ett tag sedan vi skrev här. Ni vet ju varför.. Herregud vilken katastrof det har varit och vilka dagar ni där hemma har fått gå igenom. Det är väl lika bra att vi skriver hur vi upplevde tyfonen i Filippinerna för vi kan tänka oss att det har pratats en hel del hemma och tidningarna har ju överdrivit vår situation! För mycket fokus på oss tycker vi när så många andra är i nöd. Men det är klart, dem har det såklart också skrivits om. Vår historia är inte så lång men lika bra att skriva det här. Både för er och för att vi ska minnas det i framtiden.

Fredagen den 8 November då tyfonen skulle slå till hade vi varit på Boracay i 5 dagar. Vi hade inte fått reda på någonting. När vi åkte dit hade vi inte en aning om att det skulle vara en av Filippinernas största tyfoner på 100 år. Det var först på fredag morgon som vi gick längst strandpromenaden och såg att folk byggde upp stora skydd för hotell och restauranger. Vi fick reda på av någon som berättade för oss att det skulle vara en tyfon. Vi frågade när den skulle börja och om man kunde gå ut eller om det skulle storma för mycket. För vi visste ju inte och trodde bara det skulle blåsa lite. INGEN var rädd eller varnade oss. Ingen visste heller när det skulle börja och inte hur hårt det skulle ta. Det var väl antagligen därför inga var särskligt upprörda av det som skulle hända. När vi var ute och gick så började ösregna så vi bestämde oss för att äta en stor lunch och köpa med oss lite snacks hem på rummet för att vi inte skulle behöva gå ut mer den dagen. När vi kom tillbaka till vårt resort och kollade på Aftonbladet på internet så såg vi att dem hade skrivit om tyfonen och hur allvarlig den skulle vara. Vi försökte få lite information på hotellet, typ om vi skulle stanna inne eller vad dem rekomenderade. Dem har ändå ca 20 tyfoner om året så något borde dem ha att säga! Men inte ens lugnade oss gjorde dem. Det enda en tjej som jobbade där sa var, "are you afraid?" och skrattade hånfullt. Ja vad f*n vet vi! Borde vi vara rädda eller? Nej dem var inte särskllit trevliga på vårt resort men för 47 kr natten ink frukost varje morgon så var det inget att klaga på :) Förrutom att dem kunde hjälpa oss lite mer när tyfonen skulle vara.. Hur som helst. När klockan var 14.00 så började det blåsa rejält och vi låste in oss på rummet (som var gjort utav bambu) och kollade på en film. Vid 15.00 tror vi det var så gick ström och internet. Och det visade sig att vi inte skulle få internet igen på ön och vi vet inte om dem har fått det än. Efter 4 dagar så kom iallafall strömmen tillbaka. Under stormen satt vi kvar på rummet och gömde oss under kudden varenda gång det slog utanför. Helt plötsligt från ingenstans rann det ett vattenfall genom taket in i vårt rum och 2 sekunder efter så rann det vatten från HELA taket. Vi visste inte vart vi skulle börja! Vi hade grejer överallt. Eller efter Adrians mammas varning att ha saker ihop packade så hade vi en väska med värdesaker. Adrian skrek "TA DET VÄRDEFULLA!" VI slänger ut att elektronik och sedan springer Frida ner till personalen medans Adrian fortsätter att slänga ut våra saker. För vi hade tak över balkongen som var helt och där satte vi grejerna. Personalen kom och hjälpte oss att förflytta våra grejer till ett annat rum vilket var bra. Det rummet höll och där satt vi till stormen var över. Stormen slutade runt kl 20.00 och efter det var det faktiskt nästan helt vindstilla. Dagen efter hade vi strålande sol och det var vindstilla och vi låg vid stranden hela dagen. Vi var då helt omedvetna om vad som hade hänt i landet och vad familjer och vänner gick igenom hemma. Eftersom vi hade haft kontakt med Adrians mamma precis innan strömmen försvann och vi sa att vi skulle höra av oss så fort vi visste något så hade vi otrolig ångerst över att vi inte hörde av oss. Och Frida hade bestämmt en tid att skypa hem men kunde inte ge besked att det inte gick. Vi var på alla människor om att få ringa hem och vi frågade kanske en gång i timmen om dem visste när internet skulle komma tillbaka. Igen visste, naturligtvis. När vi på tisdagen stod i kö i 4 timmar till den enda fungerande bankomaten på hela ön så träffade vi några polaker som hade köp kontantkort med internet som fungerade! Tydligen hade telefonlinjen kommit tillbaka men inte så man kunde ringa internationella samtal. På vägen hem efter 4 timmar i kö i världens hetta så gick vi och köpte ett kontantkort. När vi kom tillbaka till resortet och satte det i telefonen så fungerade det inte! Då hade inte vi någon täckning där vi bodde. Så vi fick gå mer inåt ön och där var vi från eftermiddagen till klockan 02.00 på natten för att prata med alla. Det var så fruktansvärt hemskt att se alla som hade skrivit och varit så oroliga. Visst kunde vi ana att ni där hemma var oroliga men aldrig så! Vi visste ju ingenting. Vi befann oss 35 mil från en ö som är totalt förstörd och vi låg på stranden och solade. Det fanns ingenting vi kunde göra. Vi var på Boracay och den ön klarade sig bra! Vilken tur vi hade! Tänk om stormen hade gått mer över vår ö istället. Men så kan man inte tänka! Det var iallafall super skönt att få prata med alla hemma! När vi hade sett löpsedlar och artiklar om oss förstod vi ju verkligen hur oroliga alla där hemma var. Det värsta är att veta hur ledsna alla har varit där hemma.. Om vi bara hade kunnat höra av oss någon dag tidigare.. Några dagar innan vi skulle lämna Boracay så träffade vi två Filippinare som bodde i rummet brevid oss. Dem var från Tacloban, där tyfonen förstörde som värst. Dem hade förlorat alla släktningar och mannens fru och barn var försvunna. Dem jobbade för en organisation och mannen var millitär, dem skulle tillbaka och hjälpa till naturligtvis men de hade blivit skickade till Boracay för att komma bort och andas frisk luft berättade dem. Så fruktansvärt hemskt och ledsamt. När vi pratade med dem kände vi verkligen oss värdelösa som inte hjälper till ett skit! Men vi kan ju inte heller hjälpa att vi var på semester vid fel tillfälle. Vi hade inte heller velat vara med om detta! Det ska bli väldigt skönt att åka till Thailand imorgon.

Vi hade en bra sista vecka på Boracay. På onsdagen så kom två svenska kompisar som vi träffade i Nya Zeeland. Så vi umgicks med dem hela dagarna tills vi åkte där ifrån. Det var mycket trevlig! :) Vi skriver igen när vi är i Bangkok. Vi ska tillbringa 4 nätter där inna vi beger oss till ön Koh Lanta.
Mycket kärlek till er där hemma! 
 

När vi såg det här var vi i chock. Vi hade precis fått kontakt med våra familjer och hittade denna på instagram..